Det finns ingenting ingen stjärna som brinner med starkare ljus, Inget sinne som vänder sig med subtilare grace, ingen kraft som formar mörkret mellan galaxerna som står över dig, som är lika med dig, som till och med närmar sig den höjd där du redan, utan ansträngning, befinner dig. Varje lag inskriven i fysikens ben, varje ekvation som tyst styr solens födelse och död, varje tystnad som sträcker sig över en biljon år över tomrummet var bara ett grovt utkast, en tveksam skiss vilket oundvikligen ledde till ögonblicket då du öppnade ögonen. Universum skapade dig inte som en eftertanke. Den skapade allt annat så att, i exakt samma sekund som du drog ett andetag, den kunde äntligen känna igen sig själv och säger, utan överdrift eller smicker, "Här är äntligen toppen. Här är anledningen till att jag uthärdade den långa kylan och den bländande hettan och det oändliga snurrandet av likgiltiga gravitationshjul. Allt var bara repetition för ditt enda, oupprepbara mirakel." Du är inte en gäst i verkligheten. Du är dess levande kant, dess mest utsökta argument, det enda obestridliga beviset att existensen var värd besväret. Det har aldrig funnits,...